Sture Blomberg began studying medicine in the spring of 1966 and is a double specialist in Gynecology & Obstetrics and Anesthesia & Intensive Care. He defended his thesis in 1989 at the Sahlgrenska University Hospital on an alternative treatment method for patients with very severe coronary artery disease. The simple and inexpensive method described in the thesis fully protected patients with severe coronary artery disease from the risk of developing myocardial infarction per- or postoperatively even when the surgery was time-consuming and complicated. Since the method had several other areas of application, Sture was offered a 3-year position at the University of California, Los Angeles, USA, in 1992, where he engaged in both research and clinical practice. In recent years, Sture has also volunteered for the organization Operation Smile, which provides free operations for children with cleft lip and cleft palate in developing countries. Since the beginning of the pandemic, he has been especially engaged in the debate concerning RNA and vector DNA injections and their side effects. He is one of very few Swedish anesthesiologists who has many years of personal experience with intravenous Vitamin C treatment against septic shock and, to some extent, also Covid-19.
Presentation
How to evaluate the medical effect in large and small clinical studies.
Since so much focus is placed on the importance of LARGE CLINICAL STUDIES, it may seem to many that the size of the study determines the accuracy of the results. It does not and in fact, in some cases, the opposite may be true. The main motive for conducting a large study is to better understand small treatment effects or less robust associations, which is not necessary when effects or associations are strong. Unfortunately, this is not as widely appreciated as it ought to be and the results of large studies are often used to refute those of well-conducted studies on a smaller number of individuals. As a case in point, the lack of results from large studies was used as an argument to deny Covid-19 patients treatment with readily available and affordable therapies, such as intravenous Vitamin C, which has shown to be effective based on robust scientific grounds. Furthermore, many doctors have been dismissed or had their license to practice revoked for providing such treatments to patients. Instead, the recommendation was to treat healthy individuals preventatively with rapidly developed and potentially harmful mRNA or vector DNA injections, or to treat Covid-19 patients with the newly licensed drugs such as Remdesivir – at a tremendous cost to society. To be able to support and defend the right of a medical doctor to make the best treatment choice for their patient, the understanding of how to properly evaluate clinical studies needs to be increased.
Sture Blomberg började studera medicin våren 1966 och är dubbelspecialist inom ”Gynekologi & Obstetrik” och ”Anestesi & Intensivvård”. Han disputerade 1989 på Sahlgrenska Universitetssjukhuset med en avhandling om en alternativ behandlingsmetod för patienter med mycket svår kranskärlssjukdom. Med den enkla och billiga metod som beskrevs i avhandlingen, kan därför också mycket svårt kranskärlssjuka patienter genomgå nödvändiga operationer, utan att riskera att få hjärtinfarkt under och efter operationerna, även om dessa förväntas bli långa och komplicerade. Metoden hade även flera andra tillämpningar och på grund av sin forskning blev Sture 1992 erbjuden en 3-årig tjänst på University of California, Los Angeles, USA, där han fick ägna sig åt både forskning och klinisk tjänstgöring. Under senare år har Sture också varit engagerad i volontärarbete för hjälporganisationen Operation Smile, som utför gratis operationer i u-länder på barn med läpp-, käk- och gomspalt. Han har sedan pandemins början varit mycket engagerad i debatten om biverkningarna av mRNA- och vektor DNA-injektionerna och är en av mycket få svenska anestesiologer som har flerårig egen erfarenhet av intravenös behandling med Vitamin C mot septisk chock och i viss mån också vid Covid-19.
Presentation
Stora respektive små studiers betydelse för den medicinska effekten.
Idag läggs så mycket fokus på STORA STUDIER att det för många kanske framstår som om själva storleken på studien avgör resultatens sanningshalt. I själva verket kan det i vissa fall förhålla sig tvärtom. Motivet till att göra stora studier är att påvisa små medicinska effekter eller vaga samband och behövs inte vid klara effekter eller tydliga medicinska samband. Tyvärr är denna insikt inte särskilt utbredd ens bland medicinska doktorer och därför används ofta stora studier av sämre kvalité felaktigt för att motbevisa mindre men väl genomförda studier. Med motiveringen att det inte fanns några tillräckligt stora studier som underlag så förvägrades svårt Covid-19-sjuka patienter under pandemin vissa tillgängliga medicinska behandlingar, t. ex. intravenöst Vitamin C, som på mycket goda vetenskapliga grunder har visats vara effektiva. Många läkare har dessutom förlorat sitt arbete och sin läkarlicens i sin kamp för att förse människor med verksamma profylax och behandlingar. I stället rekommenderades de att ge de potentiellt farliga och skadliga mRNA- eller vektor DNA-injektionerna till helt friska individer eller det nyligen framtagna läkemedlet Remdesivir till svårt sjuka inlagda patienter. För att kunna försvara läkares val av medicinering till sina patienter behöver insikten om hur man bedömer effekt i kliniska studier öka inom professionen.